I bland blir det som man tänkt sig!

Men inte jämnt. Tillhör du dem som allt som oftast säger:
" Det blir inte alltid som man tänkt sig..."
Och visst är det så. Jag lanserads bloggen, sedan följde två veckor av sjuka barn och lite sömn. Lätt att bli besviken. Man har en plan. En strategi.

En värdefull egenskap att besitta är att kunna vara flexibel. Lättare sagt än gjort ibland.

" Vi lever, vi lever, vi lever i ständig förändring..." , sjunger Jerusalem. OCH det gör vi. Vi förändras i sinnet, kroppsligt, vår fokus och intressen förändras, livet runt omkring förändras , vår ork, hälsa, vad som motiverar och engagerar oss...årstiderna, i år och liv, förändrar oss... Ständig förändring. Ingenting står fast!

Ingenting?

Jo, faktiskt.

Pappa Gud.

Om man skall tro vad han säger i sitt ord.
Jag är alfa och omega. Början och slutet, säger han.

Så i dagar då mycket förändras, och man utmanas i att vara flexibel...är iallafall Gud den samme.

OCH

Ibland blir det som man tänkt.

 

Bara en mening, men väl värd att begrunda på en söndag:

Jag trampar upp stigarna, så det blir lättare för andra att gå där.
( Botvid, martyr för 900 år sedan)

NU har bloggen varit igång i en vecka och trettio minuter.
Så roligt tycker jag.
Skall jag fortsätta skriva?

Åh, vad härligt! Nu blir det prinsessfrukost!

Fredag ca. kl 9.00 är helig tid. Det har den varit i över ett och ett halvt år. Då började yngsta dottern, nu fem år, och jag våra prinsessfrukostar.
Det är bara våran tid. Har du ingen liten dotter? Känner du dig inte som en prinsessa? Gillar du inte rosa?
Fortsätt läsa ändå. Kanske du kan bli inspirerad till din egen typ av prinsessfrukost.

Hela veckan ser vi fram emot denna lilla stund. Stressiga mornar då jag säger " skynda dig och ät upp frukosten nu", brukar vi titta på varandra och säga; " Vad mysigt, bara två dagar kvar till prinsessfrukosten".

Hur det går till:

Vi väntar tills alla andra i huset har ätit, kramat hej-då, och gett sig iväg.
Då dukar vi fram kopparna. KOPPARNA!
Rosa med vita prickar, i riktigt porslin. Gärna fina servetter och vackra assietter. På sommaren springer vi ut i pyamas och plockar in en liten blomma. Och så levande ljus. ALLTID.
Vi sitter inte i köket. Det hör vardagen till. Vi sitter i Gröna rummet. Hon  på en liten stol, jag i soffan. Eller i " Prinsess cafe't" ( En annan gammal soffa, med rosenkuddar i)

Vad vi äter?
Helst kaffe med mjölk, surdegsbröd med stark ost och gurka, grapefrukt till mig. Porslinskanna med äpplejuice och macka av samma slag till dottern- och ibland efterrätt. En liten kaka.

Hon får ofta ha pyamasen på, men brukar pynta uoo den med eget gjorda halsband, tiara och ny på senhösten ullstrumpor och filt. Ibland får jag låna en prinsesskrona.
Varför inte? Just nu är det det enda sammanhang jag kan ha på mig en tiara, inte känna mig obekväm och samtidigt prata om livets väsentligheter.

Väsentligheter. Ja, för det är det frukosten handlar om. Vi sitter mitt emot varandra. Ser varandra i ögonen. Pratar och lyssnar. Firar att vi tog oss igenom hennes arbetsvecka. ( min varar längre) Jag som vuxen väljer medvetet att vara bara där. Inte tänka på vad vi skall äta till middag, varför det finns så mycket orättvisor eller hur jag skall få ett arbete.
Jag är där. Bara.

Vi pratar. Vad som kommer upp, kommer upp. Det kan vara olika. Men inte sällan om längtan och skapande. Jag brukar få höra en och annan " hitte- på- sång" också.
Här är några av de ting samtalen har rört sig om:
- Vem valde att askungen skulle få en blå klänning till balen? Varför fick hon inte en rosa?
- Måste vi dö. Och hur gör Gud , så att de som redan dött och flyttat till himlen inte ramlar ner igen?
- Jag är bra på....
-Jag tycker om....
- Jag blir ledsen när...
- Jag vill göra...och då skall jag...
- Måste man bli stor?
- Varför gråter man?
- Varför måste människor flytta?
- Berätta om när jag var liten?
- Vad gjorde du när du var liten, mamma?

Så sitter vi där en stund, samtalar , myser, har det lungt och skönt. Ibland avslutar vi med att titta i en fin bok
, eller tacka Gud en stund.

Vi älskar våra prinsessfrukostar. Så mycket att vi butiksägare i butiker vi besöker vet om att vi är kunderna som har Prinsessfrukost. Jag brukar svara  " Det kan ni också ha. Gör en 15 minuters prinsessfrukost en gång i veckan på jobbet.
Vi sitter inte så hela förmiddagen. Men tillräckligt länge för att lyssna, prata klart.

Vill du kan du vara med på prinsessfrukostarna, från ditt hörn av världen. Äter du ensam. Duka fint. Byt ställe du sitter på. Tänd alltid ljus. Skaffa en prinsesskrona (?!)
Köp en fin skrivbok. Välj en fråga från texten ovan,och skriv lite. För ett samtal med dig själv. Men inte en lista "jag måste, jag borde" . Prinsessfrukosten är en vardagspaus. Till för att hämta nadan. Stanna upp. Lyssna inåt, uppåt, utåt.
Mycket välgörande.

NU är det dags. I texten jag skrev igår handlade det om
 Vad vi djupast längtar efter.
Det kommer vi att prata om idag.

Känner du dig inte som en prinsessa, eller prins.
Strunta i det! Jag tror att vi alla är prinsar och prinsessor i djupet av vårt inre. Men inte Disneys version.

Dags för frukost!

Prinsessfrukost fredag kl 9.00

Vad vi djupast sätt önskar

I tidigare inlägg skrev jag om vägen. Vi har olika vägar vi färdas på: Motorvägen, stigen, landsvägen, pilgrimsvägen, vandringsvägen -och olika tempo.
Kanske är vi skapta med ett grund tempo, och utifrån det väljer vi väg och hastighet. Det är inte alltid lätt att veta om man själv valt tempo, och väg, eller om det är yttre faktorer som styr.
Det kan självklart också vara olika i olika säsonger i våra liv.

Vi rusar, lunkar, går, släntrar framåt.

Säger till någon vid förtroligt samtal;
" Jag måste dra ner på tempot"
" Kanske har jag blivit fartblind"
" Jag är trött på den här lunken- jag vill springa!"

Då kan frågan komma;
" Men vad vill du egentligen?"
" Vem är du egentligen. Vad önskar du djupast?"

Svårt att svara på. Närgånget. Vi värjer oss för det. Lättare att prata om vädret. Om hur stressade vi är. Om hur vi skall tempoväxla sedan.

Men om vi då ändå väljer att stanna upp vid frågan vad vi djupast längtar efter, brukar det bli dags att ta fram spaden.
För att gräva. Gräva djupt. Ner i hjärtats åker. För att där någonstans hitta en pärla. Ett frö.

Blir man inte riktigt självcentrerad då?
Gerhard W Hughes skriver så här i boken DEN GÖMDA SKATTEN- att upptäcka livet under ytan:

OM vi får upp ögonen för vad vi djupast sätt önskar, om vi blir medvetna om vår innersta längtan, då har vi förstått vad som är Guds vilja. Guds vilja är inte en opersonlig plan för vårt liv, som påtvingats oss av en nyckfull Gud och som strider mot snart sagt allt det vi önskar. Gud vill att vi skall vara fria. Han vill att vi skall upptäcka vad vi verkligen längtar efter och vilka vi innerst inne är. Kampen står inte mellan vår vilja och Guds, utan den gäller vår egen kluvna vilja: den som vill att hela skapelsen skall prisa, se upp till och tjäna mig kontra den som vill lovsjunga, tillbe och tjäna Gud - den som vill kontrollera Gud kontra den som vill låta Gud vara Gud.
  Helig är den som har kommit till insikt om sin djupaste längtan. En sådan människa kan göra vad hon vill, ty detta är också vad Gud vill. Hennes vilja och Guds vilja är ett. Därför är hon ständigt fylld av frid, lugn, frihet och glädje, mitt i - ja,kanske speciellt i - kriser och lidanden.

Dags att leta fram spaden och börja gräva lite.
 

I med handbromsen!

Om du har barn, så vet du hur det blir när handbromsen dras åt i din vardag. Jag talar om dunderförkylning, feber, värk i kroppen, krupp...Dessa "gäster" kommer alltid objudna. Jag brukar försöka kasta ut dem samma väg de kom. Men ofta sätter de sig tillrätta i soffan, och stannar alldeles för länge.
Två små matta, febriga barn ligger här hemma i soffor, under täcken och filtar och dricker saft ur sugrör.
Med fyra barn har jag med åren lärt mig,det är ingen ide' att stressa upp sig, bli besviken över det som inte blivit gjort. Man ber en stilla bön att vi andra får hålla oss friska.
Jag har flera längre texter jag vill lägga ut, som jag vill dela med er, men just nu är jag mer sjuksyster än författare. Allting har sin tid.
Hoppas att du vill komma tillbaka.

" Men jag tror ju inte på Gud!"
Han tror på Dig!

Stå stadigt på klippan

Stå stadigt på klippan med blicken fäst på Gud,
lyssna på hans röst- inte bara andra ljud.

Vet att du är älskad, för att du är du
Tro att han är med dig i detta nu.

Våga vara stilla, våga stanna till
sluta rusa fort, fort
Möta dig han vill

Fotspår i ditt hjärta, har du många nu
Vet du att ditt hjärta, gör att du är du?

Hur skall du kunna höra, vad Gud viskar i ditt öra?
Hur skall du kunna se hans väg?
Det finns mycket du kan göra.

Vid sidan av en motorväg, får du nu andas ut
Där kan du stanna till en stund,
i hans natur gå ut.

Där kanske du får guldkorn.
Ett ord att leva på.
Kanske ser du att i ensamhet, kan man vara två.

Jesus vill va' nära,
i varje steg du tar.
I långa, långa uppförsbackar.
I molnfria dar'.

I stora tunga frågor,
i lätta vardagsval.
I allt som är ditt liv.
I allt som är ditt jag.

Var rädd om ditt hjärta.
Bjud Herren dit in.
Så, vill han där ösa
av kärleken sin.

Och, där det finns revor
och söndertrampad jord.
Så, kan det bli helat i kraft av hans ord.

Ett steg i taget,
med din hand i hans...
Tillit och vila.
En kärlekens dans.

copyright Camilla Hagel 2011


Välkommen in i dansen!

97 besökare i går...vad roligt !

PRINSESSFRUKOST
blir det i morgon fredag kl 9.00. Välkommen då!

Äter prinsessor sån´t här till frukost?
Nej, såklart inte (eller?)
Ljummen chokladtårta äter prinsessor på prinsesskalas.

Bedragare
Nu har de ringt igen...någonstans ifrån utlandet. På knagglig engelska säger de att de jobbar för Google och vill ha tag i alla mina koder och uppgifter...så att de kan hjälpa mig.
I don´t think so! Polisanmäl om de ringer dig. Det har jag gjort.

I FRID vill jag lägga mig ner
och i frid vill jag somna in
ty du Herre låter mig bo i trygghet och i ro.

...Lägg dina bördor hos Herren., Han är ändå vaken hela natten.

AND YOU TO...
Croatia
Norway

Welcome! Välkommen!

AND...Germany! Welcome! Mussen ich im deusch scriben?

Förnöjsamhet och Tillräcklig
Vad tänker du när du hör dessa ord?

STATISTICS...

     I´m hooked!

Welcome: Denmark
                  USA
                  Sweden

I have now been blogging for five days.
420 ( Visitors already! I feel humbled)

Welcome, Welcome!
And please, feel free to invite more people to Leva Levande ( Live A- live)

Thank you ! Camilla
                 

Stilla havet i all ära...
                          men...
                           använder de lönnlöv som tandpetare där?

JAG FÖRSÖKER

lära mig hur allt det tekniska runt bloggandet fungerar. Tiden som visas vid mina inlägg är helt fel. NEJ jag sitter inte uppe 03.24 och skriver inlägg ( inte ännu) Har nu ställt om tiden till svensk hederlig vintertid...
Trodde jag.
Nu står det plötsligt 12.19 STILLA HAVET, normaltid.

PERFEKT. Behövde bara skriva två små korta inlägg om novembermörkret, så ställde datorn om till Stillahavstid. WOW! ( Hade jag vetat det hade jag börjat blogga 1995!)

Jag gillar verkligen datorer som förstår sin ägares känslor och ställer om.
Nu försöker jag bara hitta inställningen " Flytta bloggaren till lång skön sandstrand vid Stilla havet". Den måste ju finnas här...
Vill du hänga med och bada?
Försök bara hitta knappen " Jag följer Leva Levande och vill följa med..."

Att läsa blogg i mörker.

En sak som flera av er gör i mörkret
är att läsa Leva Levande bloggen.
Tidig morgon och sen kväll blir ni fler och fler som är inne och läser. Det visar statistiken.
Så roligt! Men du var inte så blyg!
Välkommen in i samtalet.
Samtal och gemenskap är bra medicin i mörkret.

Hallå, där ute i mörkret!!!

Det är mörkt nu. I allafall utomhus. Det började skymma här 14.15 idag. En del gillar mörkret. Säger:
" Det är ju så härligt, man kan vara inne och tända ljus".
Men hur många av dygnets 24 timmar kan man hålla på med det?
Jag har skypat med en dyrbar vän i Danmark idag.
Pratat med en god vän om livets allvar, över kaffe, hallonpaj ( sommarlängtan!) och tända ljus.
Kramat barnen
Suttit med ett av dem som har krupp just nu
Skrivit massor i huvudet, men inte på papper eller skärm...
Vad gör ni för att hålla mörkret på lagom avstånd och Leva Levande även i november?

Det var inte jag som sa det...

Citat. Några korta ord eller meningar kan säga mer än en hel bok. De kan sammanfatta och summera det mest väsentliga. Det var inte jag som sa detta, men citaten landar väl inom mig:

Så mycket huvudbry man slipper när man beslutar sig för att inte vara något, utan någon. Coco Chanel

Att inte nå fram till målet känns inte alls lika svårt som att vara ensam på vägen. Frank Moore Colby

Placera dig själv här på grusvägen som ringlar fram genom skogen.
Vad fokuserar du mest på i ditt liv: Att vara något? Eller någon?
Är du nöjd med det?

Hur tänker du kring citatet Att inte nå fram till målet känns inte lika svårt som att vara ensam på vägen?
Hur känner du när du inte når fram till målet?
Hur upplever du det då du är ensam på vägen?
Var målet så viktigt?
Kan du bjuda in någon att gå tillsammans med dig på den vägsträcka du befinner dig just nu?
Jag vet någon som sa Jag skall inte lämna dem ensamma, Jag skall komma till dem.

Om du går ensam idag, och inte önskar det, ber jag att du skall få uppleva att Någon går med dig.
Camilla

NU, blir SEDAN- ett DÅ

Tugga på det uttrycket en liten stund. Livet är ett pårlband med massor av ögonblick.
Många gånger är vi inte i vårt NU. Kroppen befinner sig i NUET, men tankarna kan vara i DÅ eller SEDAN.
De ögonblick, tillfällen i livet som vi minns starkast, de som gör starkast avtryck i oss är de ögonblicken då vi är i NUET, helt och fullt. Då kropp och tanke är på samma plats.

När jag mött tuffa, mörka svåra dagar har jag tänkt på att NU, blir SEDAN - ett DÅ.
Även om det kan vara svårt och tro...riktigt svårt ibland.
OCH
När det är fina dagar, guldstunder tänker jag med lite vemod att detta NU, blir SEDAN - ett DÅ.

OCH så bara ett litet inlägg till. Ni är många som är inne och läser. Fler och fler för varje dag. Kommentera gärna.

I dag har jag velat skriva om återfunna skatter...om barndomsglädje...om vardagsglädje...om fjärilsdräkterna som dansar  ute i novembervinden...om eksem och krupp...

Men dagen gav inte utrymme för det.
Så, här kommer en godnatt bön att svepa in sig i, och en morgonbön att vakna med:









Låt din nåd vila över oss, Herre, ty
vi sätter vårt hopp till dig. Psalm 33:22

Över 100... Wow det är ju jättemånga!

Hurra!
Vad roligt! Över 100 personer har redan varit inne och läst på bloggen. Vad glad jag är! Jag vill bli författare. Har skrivit hela livet. Dagbok, massor med brev, korta berättelser, långa berättelser, dikter, dramer, sångtexter, predikningar...och inte minst massor med listor.
 Skrivit vid sidan om det "riktiga och viktiga" man gör i livet. Längtat efter att skriva mer. Nu har livet tvingat in mig i ett hörne. Mycket av det jag gjort och engagerat mig i tidigare, är inte möjligt just nu. Livet har gått in i ett annat tempo.

Men man vill inte bara sitta och sörja det man inte kan ... då bestämde jag mig för att faktiskt låta skrivandet bli det "riktiga och viktiga" som jag lägger energi på. Jag arbetar med skrivprojekt som förhoppningsvis skall resultera i "riktiga böcker".
Bloggen Leva Levande har jag längtat efter att starta.
 Har väntat på rätt tillfälle...
Hur vet man egentligen när det är? Kommer rätt tillfälle, eller blir det rätt tillfälle när man börjar? Det tål att fundera på.

Jag gillar att skriva. Vill skriva. Behöver skriva. Måste få skriva.
Vad finns det i ditt liv som du känner så för?
Om du inte gör det du längtar efter, vad hindrar dig?
Man kanske inte kan göra allt. I stor skala. Men göra lite. Med små steg.
 Kanske små,små pyttesteg...Men då gör man det ju!

Jag önskar att du skall känna dig riktigt välkommen här hos Leva Levande. Att Levas blogg skall bli en plats som du kan besöka, läsa , bli utmanad och uppmuntrad av - och kanske få med dig några guldkorn för din vardag.

Jag vill så gärna höra ifrån er läsare. Vad tänker ni när ni läser. skriv gärna kommentarer. Diskutera vidare med andra som läser.

Varmt välkommen tillbaka, och du bjud gärna in fler!

Utanför fönstret är det alldeles svart , månen lyser upp delar av trädgården, och någonstans i den står nog en älg eller två och äter äpplen...Det vittnar fotavtrycken vi finner på gräsmattan.
God söndagskväll!
Välkommen tillbaka.

Taking my time

The world is turning
telling me to hurry on
You gotta run to get ahead, try to take the things you want.
But when the sun begins to set, so many things I havent done yet.

Oh, but i wont worry
cause there's no hurry
The world's not passing me by
Cause the Lord, He knows
just where each day goes
I know He won't leave me behind

And I won't be bringing a single thing
that my heart cant carry inside

Cause I'm going home
and I'm only taking my time

The weight of worry
it's never worth the price
of a world of treasures, that can never satisfy

But I know heaven's up ahead
where the best is yet to come

So, I won't worry
cause there's no hurry
the world's not passing my by
Cause the Lord, He knows
just where each day goes
I know He won't leave me behind

And I won't be bringing
a single thing
that my heart can't carry inside

No, I'm going home
and I'm only taking my time
I'll be going home
and I'm only taking my time.
(Christine Dente' och Charlie Peacock 1994)


I går skrev jag om fötter.
Fötter går på olika underlag.
Jag vet inte hur vägen du trampar idag ser ut:
En motorväg.
En grusväg.
En sidoväg.
En pilgrimsväg.
En återvändsgränd.
En oframkomlig stig.

Oavsett vilket...om du vill kan du tillsammans med mig stanna upp inför denna text.

Herren går inte förbi mig, står det.
Jag kan inte ta med mig något, dit jag är påväg - förutom det jag kan bära i mitt hjärta.

Bevara ditt hjärta- därifrån utgår livet.

Sätter våra hjärtan tempot i livet? Eller gör allt det som finns runtomkring oss det?
The Lord won't pass you by...
Vad säger texten till dig, just nu?

Nu finns jag

Nu kryper jag fram ur skuggorna...
har varit trogen medlem i " Våga Vägra Face-book klubben" och " Bloggar skriver andra- jag bara läser klubben". Men idag är det slut med det. Leva Levande bloggen är alldeles nyfödd, och hon skriker efter min uppmärksamhet. Jag har fått respons! Den första kommentaren har ramlat in. Så, nu finns jag...

Finns man om man inte syns?

 

Leva Levande

Ta av sig skor och strumpor. Följ stigen genom trädgården. Sätt dig ner på bänken. Ta ett djupt andetag.Bli stilla.
Leva Levande...Vad tänker du på?
Ta samma stig tillbaka. Eller pröva en ny väg.

Att stanna upp

Att stanna upp...för att kunna gå vidare.
Att våga stå stilla.
Låta fötterna möta underlaget. Hur känns det?
Vilket tempo finns i dina fötter?
Trivs de med riktningen? Vägen?

Vart är dina fötter på väg? Vart skulle de vilja gå?
På vilket underlag?
 Tänk dig att du var vid denna strand. Barfota. Lediga fötter. Ledig dag. Om det fanns möjlighet att helt välja riktning.Åt vilket håll skulle du börja gå idag? Vad hindrar dig?

08.54
Trummvirvel...ridå...strålkastare
PREMIÄR!!!

08.54 1991 GRATTIS, du har fött en dotter!
Det finns så många tillfällen, stunder och dagar i livet som bara passerar...OCH så finns det ögonblick som för alltid borrar sig djupt in i hela vår varelse. Ögonblick då livet förändras. Ögonblick som vi återkommer till som innan och efter.Om några minuter är det exakt 21 år sedan min äldsta dotter föddes. Vilken gåva! Vilken upplevelse! Vilket ansvar!Våndan, förväntningarna och de långa månaderna innan hon äntligen trädde in på livets scen, in i mitt livsrum, var långa. Födslovåndor.
Grattis dyrbara A! Du är en välsignelse.

08.54 2012 GRATTIS, du har fött en blogg!
Födslovåndorna har varit mycket längre denna gång. Det hat tagit flera år. Men idag exakt 21 år efter att jag blev mamma första gången, är hon här - Bloggen Leva Levande!

Man kan leva på att blogga.
Blogga för att leva.
Leva genom bloggen.
Eller blogga om att leva.
Man kan existera, hasa sig fram i tunga betong steg, springa fort, fort. Rusa. Lunka. Smyga, för att inte synas.Eller gå barfota ut i det friska daggbevattnade gräset. Låta fötterna hitta en stig. Inte av alla trampad. En stig som handlar om liv. Som ger liv. Som leder till liv.Bloggen Leva Levande vill ta dig med på denna vandring.
Leva Levande vill bjuda dig med på en vandring på stigen. Och ödmjukt bjuder Leva levande dig till att följa med. Vi kommer att vandra i vardagen, genom vardagen. Ett steg i taget. Det kommer att bli en fantastisk vandring.Välkommen att följa med redan från början! Nu börjar vi vandringen för att Leva Levande...